Opuntiafrukt verkar trivas så väl på Siciliens, södra Spaniens och Nordafrikas torra sluttningar att många antar att den alltid har vuxit där. Det har den inte. Kaktusen bakom frukten, Opuntia ficus-indica, kommer från Mexiko och korsade Atlanten först efter att spanjorerna nått Amerika.
Den här artikeln följer den resan, från mexikanska kök till medelhavslandskap och, på senare tid, till de rosa drycker och desserter som serveras på kaféer runt om i Europa.
Ett mexikanskt ursprung
Opuntia ficus-indica är en domesticerad växt som har formats av människor under mycket lång tid, och dess ursprung förläggs till centrala Mexiko. Vilda Opuntia-arter växer över stora delar av Amerika, men den stora, söta frukten och de taggar med få stora tornar som kännetecknar ficus-indica är resultatet av lång odling och selektering.
I Mexiko kallas frukten tuna och de unga skotten nopales. Båda är fortfarande vardagsmat där. Skotten tillagas som en grönsak och frukten äts färsk, mixas till kylda drycker eller kokas till sötsaker och sirap.
En kaktus på nationsflaggan
Opuntiakaktusen är en del av Mexikos historia. Riksvapnet, som finns på den mexikanska flaggan, visar en örn som sitter på en opuntiakaktus. Det syftar på grundarlegenden om Tenochtitlan, aztekernas huvudstad på platsen där dagens Mexico City ligger, där en örn på en kaktus visade platsen där staden skulle byggas.
Få frukter är så nära knutna till en nationell symbol, och det säger mycket om hur länge växten har varit en del av livet i regionen.
Kaktus, insekter och en berömd röd färg
Opuntiafrukten har en annan, mindre uppenbar plats i historien. Opuntiakaktusar är värdväxter för kochenillsköldlusen, som odlades i Mexiko för det djupa röda färgämne som framställdes av den. Efter den spanska erövringen blev kochenill en värdefull exportvara till Europa, där den användes för att färga textilier.
Det är en annan historia än fruktens färg. Opuntiafruktköttet är rosa på grund av sina egna pigment, betalainer, inte på grund av kochenill. De två är lätta att blanda ihop eftersom båda är kopplade till samma kaktus.
Över Atlanten
Spanska skepp tog med sig kaktusen till Spanien på 1500-talet. Därifrån spred den sig snabbt runt Medelhavet. Växten behövde lite vatten, slog rot från ett enda skott som sattes i marken och var användbar både som frukt och levande stängsel, så den var lätt att dela med sig av och plantera.
De europeiska namnen bär fortfarande spår av denna resa. Artepitetet ficus-indica betyder indiskt fikon och kommer från en tid då européerna kallade Amerika för Indien, så namnet syftar på den nya världen snarare än på Indien. På engelska kallas den också Barbary fig, efter det äldre europeiska namnet på den nordafrikanska kusten, där växten blev vanlig.
Opuntiafrukt runt Medelhavet
I dag är kaktusen en välbekant del av landskapet i södra Europa, Nordafrika och Mellanöstern. Sicilien förknippas särskilt med frukten, som sicilianarna kallar fico d'India, och den är vanlig i Spanien, Portugal, Malta, Grekland, Marocko och Tunisien.
Runt Medelhavet mognar frukten från sensommaren och in på hösten. Den säljs på marknader och av gatuförsäljare, ofta redan skalad eftersom de fina borsten på skalet gör den svår att hantera. Man äter den kyld, gör sylt, sirap och likörer av den och använder den i sorbet och fruktdesserter.
Var opuntiafrukt växer i dag
Utanför Mexiko och Medelhavsområdet odlas Opuntia ficus-indica i många varma, torra regioner, bland annat delar av Sydamerika, östra och södra Afrika, Mellanöstern och Asien. Dess tålighet mot torka och magra jordar gör den till en användbar gröda där andra frukter har svårt att växa.
På vissa platser odlas den främst för frukten, på andra för skotten, som äts som grönsak eller används som djurfoder. I några länder har den spridit sig utanför odlingarna och betraktas som en invasiv växt, en påminnelse om hur lätt den etablerar sig.
Eftersom kaktusen växer på flera kontinenter kan opuntiafruktspulver tillverkas av frukt som odlats i olika regioner. För en köpare säger det botaniska namnet, färgen och specifikationen mer om ett pulver än ett enda odlingsområde.
Från marknadsfrukt till kaféingrediens
Under större delen av sin historia i Europa var opuntiafrukt en färsk frukt som åts där den växte. Den transporteras dåligt: mogen frukt får lätt stötskador, håller sig bara en kort tid och måste skalas försiktigt. I norra Europa var den mest ett tillfälligt fynd hos specialiserade grönsakshandlare.
När frukten torkas och mals blir den något helt annat. Opuntiafruktspulver bevarar den rosa färgen och fruktsmaken i en form som kan lagras, doseras och skickas överallt. Det har gjort frukten tillgänglig för kaféer, bagerier och glasstillverkare långt från alla kaktusar, som nu använder den i rosa latte, glasyrer, gelato och smoothies.
Samma livfulla fruktkött som fångar blicken vid ett marknadsstånd på Sicilien är det som får en opuntialatte att sticka ut på en disk i Stockholm eller Amsterdam. Läs vår förklaring om vad opuntiafrukt är om du vill veta mer om själva frukten, och vår guide om hur man använder opuntiafruktspulver för recept och metoder.
Att köpa opuntiafruktspulver
Hemmabagare och andra hemmakockar kan prova frukten i pulverform med förpackningen Opuntiafruktspulver – 70g. Kaféer, bagerier och producenter som behöver regelbundna volymer kan begära en offert på Opuntiafruktspulver i bulk 25kg, som lagerförs och skickas från Sverige.
